Apropå det där med datorer

Mitt i en debatt om datorers vara eller inte vara i skolan far mina tankar till ett möte för några år sedan som lärde mig mycket. Ett konkret exempel på hur lika kan vara så olika.

Jag tycker om teknik! Det är roligt och det gör mig nyfiken. Tänk vilka möjligheter den tekniska utvecklingen och olika innovationer har gett. Jag är inte speciellt teknisk i den meningen att jag gärna skruvar, bygger och fixar. Visserligen var jag en hejare på att byta fläktrem på bilen under en period men det berodde mer på lösningsfokus än intresse för att meka.

Jag tycker om datorer! I alla fall när de fungerar. Om det dyker upp större konstigheter försöker jag själv men tar i ärlighetens namn ganska snabbt hjälp av de i min omgivning som är bättre på datastrul. I bästa fall lär jag mig lite mer, men jag får erkänna att det inte är så högt prioriterat från min sida. Med lysande räddare i nöden när det behövs kan jag fokusera på annat.

Dator

I vårt hem finns i dag sju datorer och plattor. Ja, det låter inte klokt men så är det och vi använder dem alla. Vi är två i hushållet och vi utnyttjar våra maskiner på våra egna individuella sätt. Ja, datorn i vardagsrummet använder vi ganska ofta tillsammans, om vi enats om vilken film vi ska se. Det har hänt lite sedan vi glada i hågen installerade vår första dator, som vi fortfarande kärleksfullt kallar vår begagnade 386:a.

Jag är nyfiken och undersöker gärna vad som går att göra med datorns hjälp. För 15 år sedan läste jag två kurser i multimediadidaktik. Det var nytt och innovativt. Jag var ensam tant, en kille i min ålder var den andre utstickaren i gänget av kurskamrater som annars bestod av unga killar. Vi jobbade bland annat med bildhantering och webbsidor. Jag var oerhört stolt över den animerade filmsnutt jag åstadkom. Filmen handlade för övrigt om Kalle Kolatom, mitt egenhändigt och analogt framställda original har en hedersplats. Idag har jag en lång lista i Evernote på olika digitala verktyg jag vill testa. Utbudet har ökat lite på 15 år.

I arbetet är datorn ett nödvändigt redskap. Jag vet inte hur många olika datasystem jag fått lära mig genom åren. Förmodligen är jag inte ensam om upplevelsen av att när man äntligen tyckt sig behärska ekonomisystemet så att man kan utnyttja dess kapacitet på ett bra sätt så har det varit dags att införa ett nytt. Då har min datavana hjälpt mig att relativt snabbt komma igång i det nya. För hur svårt kan det vara? Det finns ju vissa likheter i programvarors funktioner. Och valet av programvara har sällan varit mitt, så varför lägga energi på någonting man inte kunnat påverka. Det nya har angripits med entusiasm och vilja att lära.

Vart vill jag då komma med att ge en liten bild av mitt eget förhållande till dataanvändande?

Jo, till mitt besök hos kollegan. Syfte med besöket var att ta dela av det systematiska arbetet för att tidigt fånga upp och stödja elever i behov av särskilt som stöd de hade utvecklat på skolan. Jag fick med mig mycket! Deras arbete imponerade på många sätt. Det blev naturligtvis tid för annat kollegialt samtalande och då kom vi in på ett nytt datasystem som skulle introduceras. Vi skulle på kurs!

Min kollega såg inte fram mot ”ännu en j-a datautbildning!”. I käck anda försökte jag peppa, ”det fixar du!”. Efter en stund brast det fullständigt för kollegan. Det vällde fram. Hen beskrev då sin ångest över allt dataarbete och alla de olika program som blivit ett tvång. Det var en ärlig och uppriktig beskrivning av någonting som jag tidigare inte förstått. Och visst fick jag en liten skopa av sleven, jag som var en sån där IT-nörd.

Jag lärde mig mycket av kollegans upplevelse av hopplöshet. Vi var många som visste om hens ”datamotstånd”. Jag lärde mig att det är så lätt att ha en fördomsfull ingång, lätt att döma och tycka att det är vilja som saknas. Min datavilja har ju hjälpt mig!

Kollegan och jag var överens om mycket. Vi hade gemensam utgångspunkt från skolans styrdokument. Vi hade gemensam strävan att erbjuda alla elever det bästa för att de ska utvecklas så långt som möjligt. Vi var båda måna om att elever och personal skulle ha tillgång till datorer och lärplattor som redskap i arbetet. Vi var eniga om vikten av datakunskaper för att klara sig i ett framtida arbetsliv. Men när det kom till oss själva var förutsättningarna och förhållningssätt så olika.

För mig blev det en lärdom i arbetet att inte döma andra och att själv ha ett öppet sinne när jag försöker förstå. Det blev också en nyttig erfarenhet av frustrationen av upplevelsen att inte kunna och behärskar någonting som jag tycker är jämförelsevis enkelt och självklart. Ja, det där med att vi har olika förutsättningar och förväntningar.

Så jag fortsätter att samla goda exempel och funderar vidare kring huret när det gäller det faktiska användandet av datorer och lärplattor i skolan. För jag håller fullständig med min tidigare kollega, datorer och/eller lärplattor är nödvändiga redskap i en skola som utbildar barn och ungdomar för framtiden!

 

 

Det här inlägget postades i IT, Lärande, Möten och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *